Om boken: 2018 / Författaren betraktar A. S. Pushkins verk som manifestationer av två motsatta trender: libertin, som syftar till avsakralisering och profanering av de sociala som fanns på hans tid och konfessionella normer, och den profetiska, sakraliseringsinriktade rollen som poeten som kungens samtalspartner. Ett av huvudteman är Pushkins förhållande till båda tsarerna: kejsar Alexander, till vilken Pushkin libertinen "visslade till sin grav", och kejsar Nikolaus, mottagaren av profeten Pushkins "fria lovsång". En viktig komponent i studien är analysen av poetens offentliga beteende, här förstås som en inneboende produkt av Pushkins kreativitet. Författaren visar hur Pushkins offentliga beteende blev den bild efter vilken samtida dömde poeten och som formade hans sociala rykte. De sista kapitlen ägnas åt mottagandet av Pushkin av sextiotalet och F. M. Dostojevskij, som efter Gogol förklarade Pusjkin till en profet.